MicroSD-kort blir allt vanligare, på allt från actionkameror till telefoner till videospelskonsoler. Men du bör förmodligen inte använda en sådan i din dedikerade kamera, åtminstone inte om den inte har en MicroSD-kortplats.
Varför? Allt handlar om ”hylsan”, den lilla plastadaptern som följer med nästan varenda MicroSD-kort som säljs hos återförsäljare. Det är praktiskt om du behöver läsa innehållet på MicroSD-kortet på en bärbar dator eller stationär dator utan någon dedikerad MicroSD-kortplats, men den är inte utformad för konstant användning. Det är ärligt talat billigt och det saktar förmodligen ner skrivhastigheten på din kamera.
Låt oss ta ett steg tillbaka. Moderna kameror hanterar enorma mängder data: 15+ megapixelbilder, såväl som HD- och 4K-video med 60 bilder per sekund eller högre. Kameror i full storlek, till skillnad från smartphones, har inte mycket i vägen för intern lagring – de måste skriva allt till ett flashminneskort direkt. Ju fler bilder och video du tar varje sekund, desto snabbare behöver du kameran för att skriva data.
Det är därför ”prestandan” för ett minneskort är så viktig: de extra etiketterna som ”Klass 10” och ”UHS-3” handlar alla om den maximala mängd data som kortet kan hantera för läsning och skrivning vid varje givet ögonblick. När du köper ett snabbt och dyrt MicroSD-kort klarar själva kortet den datagenomströmningen utan problem, men detsamma kan inte sägas om SD-adapterhylsan som följde med i förpackningen.
Hylsan bör tekniskt sett kunna hantera samma snabba dataöverföring som det lilla kortet – de elektriska kontakterna är i princip bara miniatyrförlängningskablar. Och faktiskt, några av de hylsor som jag har testat kan få samma poäng på körhastighetstester som de utan hjälp av MicroSD-kort som de innehåller. Men när de används med en högpresterande kamera saktar de extra stegen i skrivprocessen ner prestandan.
Ett praktiskt exempel: min Sony Alpha A6000 kan ta sex 24-megapixelbilder per sekund. Vid höga slutartider låter det som ett litet plastkulspruta. Men det är en enorm mängd data, någonstans mellan 20 och 100 megabyte varje sekund, beroende på innehållet i bilden och kvalitetsinställningen. När den relativt lilla minnesbufferten för kamerans egen hårdvara tar slut behöver den ett supersnabbt SD-kort för att dra full nytta av hårdvarans möjligheter.
Mitt go-to-kort är detta SanDisk Ultra SDXC. Den är klassad för 80 MB/s läshastighet – SanDisk annonserar inte skrivhastigheten, men att testa den på min PC ger mig resultat på runt 40 MB/s. Med kamerans slutartid inställd under maxbilderna per sekund tar det cirka fem till sex sekunders fotografering med maximal hastighet innan kameran måste sakta ner för att fortsätta skriva, cirka 55–60 bilder.
Jag har också en massiv Samsung 256 GB EVO Plus MicroSD-kort, som normalt finns i min telefon. Det är ännu snabbare än SanDisk SD-kortet i full storlek, med en skrivhastighet på cirka 60 MB/s — så tekniskt sett, om jag sätter in det i min kamera, borde jag kunna ta ännu fler bilder i full hastighet innan jag ser en avmattning . Men eftersom det är MicroSD och inte SD behöver den adapterhylsan. Trots den överlägsna skrivhastigheten tack vare sin U3-klassificering börjar kameran sakta ner efter bara tre sekunder och cirka 35 bilder. Den enda variabeln är adapterhylsan, som inte kan hänga med varken kameran eller kortet den håller i.
Det är inget fel med använda MicroSD-kort i enheter som är designade för dem. Och för att vara ärlig, de flesta användare som använder de mindre korten med adapterhylsor kommer inte att märka skillnaden, eller kommer inte att märka det ofta. Men om du köpte din DSLR eller spegellösa kamera för snabb, pålitlig prestanda, bör du köpa ett separat kort som är speciellt framtaget för dess format – fullstor SD för de flesta modeller på marknaden idag. De är ganska billiga för tillfället, och den mer pålitliga prestandan är värt det.