Exponeringsvariation är en teknik där du istället för att ta ett enda foto tar tre (eller fler) som alla exponeras lite olika; normalt är en korrekt exponerad, en något underexponerad och en något överexponerad. Det är i ganska många situationer, så låt oss titta på hur det fungerar.
Grunderna för exponeringsvariation
Att få rätt exponering kan vara ett komplext ämne. Det finns många saker du måste balansera: hur din kamera mäter scenen, kamerans dynamiska omfång och naturligtvis vilka inställningar du använder. Du kanske också försöker att medvetet överexponera dina foton lite för att få mer data i RAW-filen utan att gå för långt och blåsa dina höjdpunkter.
Med alla dessa rörliga bitar är exponeringsvariation en solid teknik för att se till att du får en bra exponering när du är på plats – det finns vissa saker du inte kan fixa i posten. Genom att också ta ett foto som är ett stopp eller två underexponerade och ett annat som är ett stopp eller två överexponerade, även om du felbedömer din exponering, har du fortfarande de bracketed shots. Landskapsfotografer hänvisar ibland till parentesbilder som ”säkerhetsbilder” av denna anledning.
Om du tar bilder med bracketing finns det också några fler fördelar: du kan alltid skapa en HDR-bild, du kan blanda olika delar av bilden själv om du behöver, och om något rör sig genom scenen kan du byta ut den med originalbilddata istället för att förlita sig på Photoshops verktyg.
Nu fungerar exponeringsvariation bara bra i vissa situationer. Det är verkligen en teknik för landskaps- eller arkitekturfotografering. Om du fotograferar människor, husdjur eller något annat som rör sig mycket, kommer du inte att kunna ta parentesexponeringar; istället kommer du bara att ta olika bilder med olika exponeringsvärden.
Hur man tar parentesexponeringar
Det finns två sätt att ta parentesexponeringar: manuellt och automatiskt.
För att manuellt ta exponeringar med bracketing, ställ in kameran för en bild som vanligt. Du får de bästa resultaten om du använder ett stativ, men det är inte nödvändigt. Så snart du tar din första bild, justera exponeringskompensationen, slutarhastigheten eller ISO med cirka ett stopp och ta en andra bild. Justera slutartiden eller ISO två steg i den andra riktningen och ta ett tredje. Nu ska du ha tre identiska foton som är ett stopp underexponerade, korrekt exponerade och ett stopp överexponerade.
För att automatiskt ta exponeringar med bracketing, måste du dyka in i kamerans inställningar. Proceduren är lite olika för varje kamera så läs manualen för de specifika stegen. För min Canon 5D Mark III heter det Exposure Comp./AEB Setting. Leta efter något som heter Bracketing, Exposure Bracketing, EB eller liknande.
Där kommer du att kunna justera exponeringskompensationen, såväl som bracketingbilderna. På bilden ovan har jag ställt in min kamera för att ta en underexponerad bild, en överexponerad bild och en bild enligt mätning. Beroende på din kamera kan det också finnas ytterligare alternativ för att ställa in vilken ordning bilderna tas och om det finns tre, fem eller till och med sju bilder.
När du har ställt in exponeringsvariation så här när du håller fingret på avtryckaren kommer din kamera att ta en serie bilder som varierar slutartiden varje gång.
Fördelen med att använda bracketing manuellt är att du kan justera antingen slutartiden eller ISO-värdet – genom att justera bländaren ändras utseendet på en bild för mycket. När du använder kamerans automatiska bracketing justerar den bara slutartiden, men den är snabbare och fungerar automatiskt när du väl har ställt in den. Välj det alternativ som fungerar bäst för din situation.
Att fotografera med parentesexponeringar är en trevlig säkerhetsteknik, särskilt för landskapsfotografering. Om jag har ansträngt mig för att ställa in min kamera, brukar jag fotografera några ramar med parentes ifall jag skulle behöva dem.