Exponeringsvariation, en metod som går ut på att ta flera bilder – oftast tre – med olika ljusstyrkor istället för bara en, är ett användbart verktyg inom fotografering. Vanligtvis innefattar detta en bild med korrekt exponering, en som är lite mörkare och en som är lite ljusare. Den här tekniken kan komma till nytta i en mängd olika situationer. Låt oss utforska hur det fungerar.
Grundprinciperna bakom exponeringsvariation
Att uppnå rätt exponering kan vara en utmaning. Det är många faktorer som spelar in, till exempel hur kameran mäter ljuset, kamerans dynamiska omfång och naturligtvis, de inställningar du använder. Ibland vill du kanske medvetet överexponera bilderna en aning för att fånga mer information i RAW-filen, utan att för den sakens skull förlora detaljer i de ljusaste partierna.
Med alla dessa komplexa variabler är exponeringsvariation en bra metod för att säkerställa att du får en bra exponering redan vid fotograferingstillfället. Det finns vissa saker som är svåra, eller omöjliga, att korrigera i efterbehandlingen. Genom att också ta en bild som är ett eller två steg underexponerad och en som är ett eller två steg överexponerad, har du en säkerhet. Landskapsfotografer brukar tala om ”säkerhetsbilder” i det här sammanhanget.
Bracketing ger också ytterligare fördelar. Du kan till exempel skapa HDR-bilder, manuellt blanda olika delar av bilderna om det behövs, eller ersätta oönskade element i bilderna med data från en originalbild, istället för att enbart förlita dig på redigeringsprogram.
Det är dock viktigt att notera att exponeringsvariation inte lämpar sig för alla fotograferingssituationer. Det är främst en teknik för landskaps- och arkitekturfotografering. Om du fotograferar rörliga motiv, som människor eller djur, kommer resultatet snarare att bli flera olika bilder med olika ljusnivåer, snarare än en bra bracketing-sekvens.
Så här tar du bilder med exponeringsvariation
Du kan ta bilder med exponeringsvariation på två sätt: manuellt eller automatiskt.
För att ta bilder med manuell bracketing, börja med att ställa in kameran som vanligt. Det ger bäst resultat om du använder ett stativ, men det är inget krav. När du tagit den första bilden, justera exponeringskompensationen, slutartiden eller ISO-talet med ungefär ett steg och ta en till bild. Justera slutartiden eller ISO-talet två steg åt andra hållet och ta en tredje bild. Nu ska du ha tre bilder som är ett steg underexponerad, korrekt exponerad och ett steg överexponerad.
För att använda automatisk bracketing, behöver du gå in i kamerans inställningar. Vägarna hit varierar från kamera till kamera, så det kan vara bra att läsa manualen. På min Canon 5D Mark III heter inställningen ”Exponeringskomp./AEB-inställning”. Leta efter något som innehåller ”Bracketing”, ”Exponeringsbracketing”, ”EB” eller liknande.
Här kan du justera exponeringskompensationen, liksom antalet bilder som ska tas. På bilden ovan är min kamera inställd för att ta en underexponerad bild, en överexponerad bild och en bild enligt kamerans mätning. Beroende på din kameramodell kan det även finnas alternativ för att ställa in i vilken ordning bilderna tas, och om det ska vara tre, fem eller till och med sju bilder.
När du ställt in automatisk bracketing, kommer kameran att ta en serie bilder med olika slutartider så länge du håller ned avtryckaren.
Fördelen med att använda manuell bracketing är att du kan justera antingen slutartiden eller ISO-talet. Att justera bländaren kan påverka bilden för mycket. Kamerans automatiska bracketing justerar enbart slutartiden, men är snabbare och fungerar automatiskt. Välj det alternativ som passar bäst för den aktuella situationen.
Att fotografera med exponeringsvariation är en bra försäkring, i synnerhet för landskapsfotografer. Om jag lagt ner tid på att ställa in kameran, brukar jag ta en serie med bracketing för säkerhets skull.