En Nytolkning av Smartphone-Användningen: Från Flaggskepp till Enklare Alternativ
Ofta skriver vi om hur smartphones förbättrar våra liv på olika sätt. Ibland recenserar vi appar, andra gånger ger vi tips på hur man maximerar nyttan med det man redan har. Idag tar vi en annan vinkel. Har du någonsin reflekterat över varför vi känner ett så starkt behov av smartphones? Jag menar, egentligen behöver vi dem inte så mycket som vi tror. En rad händelser nyligen fick mig att omvärdera mitt beroende av smartphones, vilket ledde till nya insikter. Här är min berättelse om det experimentet.
Varför Avancerade Smartphones?
En toppmodell har en alldeles egen charm, det är svårt att motstå. Även om min uppgradering tekniskt sett var ganska liten (samma specifikationer, annat utseende), kändes det ändå som en stor förändring. Det var minimala fördelar med att äga en flaggskeppstelefon framför en annan. Samsung hade (en gång i tiden) bättre kameror, HTC och Xperia erbjöd ett bättre användargränssnitt, Nokia imponerade med sina enheter, och iPhone hade ett enormt apputbud (till ett högt pris). Varje telefon hade sina styrkor. Men den här jakten blev till ett missbruk, jag var fast.
Vad Jag Var Villig Att Offra
Med vanan att byta telefon ofta, i snitt tre gånger per år, och en hel del pengar spenderade på det, blev jag trött på processen. Jag insåg hur lite jag egentligen brydde mig om alla premiumfunktioner i flaggskeppstelefoner. Inte så mycket alls, visade det sig. Jag hade lagt alldeles för mycket tid och pengar på enbart telefoner, när allt jag egentligen behövde var en telefon med internet, WhatsApp och Evernote. Allt annat var extrafunktioner som jag lika gärna kunde klara mig utan.
Avancerade spel är inte en nödvändighet för mig. Visst, jag skulle gärna spela, men jag gör inte en telefonaffär beroende av om den kan köra Asphalt 8 med 60 fps. De populära mobilspelen kräver ändå inte så mycket prestanda (som Angry Birds, 2048, Flappy Bird och Clash of Clans), så processorkraft och grafikkort hamnar i skymundan. Att titta på film på telefonen är inte heller något som jag gör regelbundet, utan är snarare en behovsbaserad aktivitet. Därför var inte heller bildkvalitet en prioritet. Denna uteslutningsprocess kanske låter kavaljersmässig, men det var precis vad den behövde vara. Nu började jakten på en telefon som uppfyllde mina minimikrav.
Varför Valet Föll på Nokia X?
Om jag ska vara ärlig så har jag haft ett gott öga till Nokia X ända sedan mina dagar som telefonhoppare. Dess design har kvaliteter som känns rätt, på ett anspråkslöst sätt. Jag har alltid gillat svart, så det var den färgen jag valde. Mitt andra alternativ var grön, vilket jag inte var lika förtjust i. Det gjorde inte saken sämre att telefonen var billig och att jag skulle få testa en hybrid av Android och Windows Phone. Så valet föll på Nokia X.
Anpassningsperioden
Jag hade inga höga förväntningar på telefonen när jag startade detta experiment. Vilket visade sig vara bra, eftersom Nokia X var symbolen för ”lite under förväntan”. Min version var en dual-sim, där SIM 2 inte stödjer 3G, vilket mer än väl beskriver mina känslor.
Efter att ha testat den ett tag insåg jag att jag verkligen behövde Google sync, annars hade jag behövt överföra allting manuellt, som på den gamla goda tiden. Därför var jag tvungen att roota telefonen för att få en Android-upplevelse, bortsett från själva startprogrammet. Jag fick tillbaka tillgång till Google-kontakter och mina Clash of Clans-framsteg. Jag fick fortfarande importera kontakter via en CSV-fil, men sedan synkroniserades allt automatiskt. Den la till och med en bild av kontaktens initialer för de som inte hade någon visningsbild. Det gjorde saker lite intressanta, om än bara lite.
Kameran… Det är en liten kamera, och det hade varit en överraskning om den hade varit bra. Den var inte hemsk i bra ljus, färgerna var inte exakta, men det var nog ingen prioritet för den här telefonen. Touchresponsen var också lite seg, men det var inte en dealbreaker (åtminstone inte direkt).
Bristfälligheter
Om Nokia X hade varit min första mobil, hade jag kanske gillat den. Men jag hade såklart mina problem, många av dem härrörde från att jag var van vid toppmodeller. Den var billig (men inte tunn) och den hade allt jag behövde, och lite till. I praktiken behövde jag inget mer. Den hade utbyggbart minne, så jag satte in ett 32 GB kort (för musikbehovet). Det är perfekt för den målgrupp den är riktad mot. Inom en vecka hade mitt behov av toppfunktioner minskat, och jag var redo att analysera Nokia X.
Batteritiden var inte den bästa med Wi-Fi påslaget. Jag hade cirka 24-36 timmar att använda den. Den blev varm väldigt snabbt (vilket kan ha varit en bieffekt av rootingen), och det var en viss fördröjning i apparna, även när jag surfade. Jag gick från batteritiden hos en flaggskeppsmodell till prestandan av en… ja, en Nokia X. Ibland när jag svarade i telefon stängde närhetssensorn av skärmen, och vägrade att tändas igen. Jag var då tvungen att ta ut batteriet för att fixa det. Den förinstallerade e-postappen var usel, så jag fick använda Gmail för att få allt att fungera. Att ringa en kontakt var inte längre så enkelt som att trycka på ett namn, utan krävde en hel hemlig procedur. Det fanns inga widgets heller, vilket jag behövde för att använda Evernote fullt ut. Så mina alternativ var att antingen använda en annan launcher eller glömma widgeten. Jag valde det senare.
Var Det Värt Det?
Tyvärr är svaret inte enkelt. Jag insåg att Evernote är mer användbart för mig om jag använder widgeten. Jag saknade iOS meddelandeapp, jag saknade ett Blackberry QWERTY-tangentbord (varför är de inte vanliga längre?), och jag saknade appar som laddades snabbt. Jag kände inte samma behov av att kolla mobilen direkt efter att jag vaknade. Att använda telefonen blev en nödvändighet, snarare än en vana. Jag svarade i telefonen, skickade sms och läste ibland mejl, annars satt jag oftast vid datorn för kommunikation. Vid det här laget saknade jag en telefon som inte existerade.
Nokia X botade inte mitt beroende, eftersom jag är beroende av att hålla kontakten. Men den lärde mig en viktig läxa. Jag har lagt ner mer tid på smartphones än vad de någonsin har sparat åt mig. Jag känner att jag borde ha valt en lite kraftfullare, men fortfarande inte avancerad telefon. Som Sony Xperia SP, eller kanske en Samsung Galaxy Duos (även om bara namnet får mig att rysa).
Skulle Jag Rekommendera En Lågpris-Smartphone?
Ja, men inte för erfarna användare. Det här är en bra instegsmodell för någon som är ny i smartphone-världen, eller någon som behöver grundläggande internet, men inte så mycket mer. Jag uppskattar vad Nokia X är och vad den kan göra. Den levde upp till sina löften och satte Nokia på kartan i Android-världen. Dess framgång kommer att bana väg för en ny era med Android-baserade Nokia-enheter, och det skulle vara fantastiskt. Men i dagsläget är det ett steg tillbaka, vilket är förståeligt.
Slutsats
Vi måste komma ihåg att smartphone-industrin är en affärsverksamhet. Deras mål är inte att förenkla ditt liv, utan att sälja fler produkter. Du behöver inte en 8k-skärm, brandsäker, sextonkärnig telefon med 1 gigapixel och hexabyte med lagring (de som kallas superdatorer). Vad du behöver är att underlätta vissa aspekter av ditt liv. I stora drag är alla flaggskeppsmodeller i grunden varianter av varandra. Det finns ingen ”bästa” smartphone, den kommer aldrig att finnas. Lär dig vad du vill ha ut av din telefon och välj en som uppfyller just dina behov. Om du inte använder extrafunktionerna, betala inte för dem. Snart kommer böjda skärmar, oändliga lagringsmöjligheter och bärbara prylar vara det senaste. Tänk igenom hur mycket av det du egentligen behöver, så att du vet vad du ska tycka om dem när de blir det senaste modet.
Vi kommer snart att göra en guide om vilken typ av telefon du behöver beroende på din aktivitetsnivå. Visst, gräset är alltid grönare på andra sidan, men vi vill att du ska veta hur grönt gräs du egentligen behöver, innan du slutar bry dig om det helt.