Inom spelvärlden har live service-spel blivit en allt vanligare företeelse. Dessa spelmodeller, som utmärks av kontinuerliga uppdateringar och ofta en kostnadsfri ingång, kan vid första anblicken te sig lockande. Trots sin initiala dragningskraft döljer de dock under ytan problem som negativt påverkar spelupplevelsen och som många spelare känner sig tveksamma inför. Jag själv känner mig inte dragen till live service-spel, och det finns flera anledningar till att dessa spel ofta upplevs som mer frustrerande än engagerande. I den här artikeln ska jag dela med mig av mina tre huvudsakliga invändningar mot live service-spel, och förhoppningsvis bidra till en ökad förståelse för detta fenomen inom spelindustrin.
1. En Otyglad Kommersialisering
Brady Meyers/www
Den aggressiva och ofta omåttliga mikrotransaktionskulturen i live service-spel är en avgörande faktor i mina spelval. Detta har blivit ett viktigt filter som jag använder när jag bestämmer vilka spel jag vill spela. Trots att jag älskar Helldivers 2 och har följt utvecklingen av Diablo 4, underminerar kommersialiseringen min spelglädje över tid. Jag upplever att jag får en urvattnad spelupplevelse.
Vi ser fenomen som battle passes, säsongspass och ”pay-to-win”-element. Även kosmetiska mikrotransaktioner känns numera oacceptabla. Jag har alltid ställt mig tveksam till dessa, minst sagt. Jakten på intäkter har lett till att många spel släpps i ett ofärdigt skick. Fallout 76 var rörigt vid lanseringen, Babylon’s Fall stängdes ner och Concord har återbetalats (det är fortfarande osäkert om det kommer tillbaka som ett gratisspel). Det är bara några få exempel.
För att göra det hela ännu värre är den här typen av kommersialisering djupt rotad i spel som barn älskar, som Fortnite och Roblox. Jag spelar Roblox med mina barn och blir ständigt förfärad över plattformens manipulativa natur. Det är nästan omöjligt att spela utan att ständigt bli bombarderad av reklam för mikrotransaktioner eller – och det här är en favorit – erbjudanden om att köpa ett spelpass som tar bort reklamen.
Jag säger inte att det är fel att vilja stödja ett spel som man tycker om, men den här kommersialiseringen har passerat alla rimliga gränser för länge sedan.
2. En Bristande Respekt För Min Tid
Brady Meyers/www
Jag har aldrig varit ett fan av ständigt föränderliga system. Jag har en svaghet för MMORPG:s; jag skulle gärna spela som feral druid i World of Warcraft Classic igen eller slutföra min resa i FFXIV. Men FOMO (fear of missing out), rädslan för att missa något, används ständigt som ett vapen, och för mig innebär det att spelupplevelsen känns överdriven och tröttsam väldigt snabbt.
Det känns som att någon annan försöker schemalägga min speltid. Varför ska nytt innehåll bara vara tillgängligt för de mest hängivna spelarna? Jag föredrar att närma mig ett spel i min egen takt, när jag vill, från början till slut. En fullständig spelupplevelse är betydligt mer värdefull för mig än denna fragmenterade cykel som aldrig kändes tillfredsställande från början.
Vissa live service-spel lyckas kringgå mina andra filter genom att erbjuda intressant spelmekanik. Rörelsesystemet i Black Ops 6 var tillräckligt bra för att jag åtminstone skulle aktivera min Game Pass-prenumeration igen, och jag hade verkligen kul. Det är tillräckligt för att hålla mig engagerad en månad eller två, men sedan slår den där live service-tröttheten till och jag slutar spela helt.
Det finns en aspekt av de ständigt föränderliga spelen som jag verkligen uppskattar: berättelserna. Jag älskar de stora höjdpunkterna och dramatiska räddningarna. Jag har själv varit med om några, precis som du säkert har. Jag tycker att det är en unik, gemensam upplevelse som live multiplayer-spel oftare levererar än vad singleplayer gör.
3. Live Service-Spel Är Ett Hinder För Bevarande
När servrar stängs ner – för man kan trots allt inte driva dem i all evighet – finns det ingen garanti för att det släpps en patch som gör det möjligt att spela långt efter att studion har stängt. Jag kan inte återvända till en period i League of Legends historia när säsonger inte existerade, den tid då jag började spela.
Det fungerar även åt andra hållet. Hur ett live service-spel ser ut i början och i slutet kan skilja sig oerhört mycket, som i fallet med Destiny 2. Skivan innehåller inte de filerna, så man sitter i princip med en sämre kopia.
Allt detta borde bevaras. Vi borde eftersträva att vara som Brotherhood of Steel, men utan jingoismen, och bevara media så mycket som möjligt.
Peer-to-peer-anslutning är ett bra första steg, men att ha verktyg för att driva sin egen server efter att spelet dött borde vara en självklarhet. Annars blir fans av ett dött spel hänvisade till osäkra metoder, vilket lätt kan leda till trojaner som smyger sig in i datorn.
Jag har verkligen försökt ge live service-spel en chans, men jag är glad att de aldrig riktigt fångade mitt intresse. Jag är nöjd med att beta av min backlog, bevara det jag har och låta floden av spel som en tjänst passera mig obemärkt. Ni kommer inte heller se mig sörja dess död som genre.
Sammanfattningsvis har jag en stark aversion mot live service-spel, vilket beror på deras otyglade kommersialisering, den bristande respekten för min tid och det faktum att de försvårar spelbevarande. För mig handlar spelandet om att uppleva en komplett och tillfredsställande upplevelse, och de här faktorerna motarbetar ofta den målsättningen. Det är viktigt för spelare att reflektera över och förstå dessa aspekter för att kunna göra välgrundade val om vilka spel de ska investera sin tid och sina pengar i.